Ingvar Kamprad och jag

När jag var ett litet barn vistades jag och min familj på vårt landställe större delen av somrarna. Det var långa soliga dagar i sällskap med grannbarnen. Vi var tre pojkar, ena grannen hade fyra pojkar varav några nästan vuxna, och den andra grannen hade en dotter, den enda flickan i vårt umgänge.

En sommardag när jag var kanske sju år gammal hittade vi en sten som hade ett lite speciellt utseende, den hade formen av ett ansikte med mun och näsa. Det saknades ögon, vilket dock grannflickan fixade genom att rita dit några med en tuschpenna. Detta kändes lite som fusk för oss andra, det vill säga den yngste grannpojken samt jag och mina bröder. Vi accepterade så småningom de ditritade ögonen och begav oss ut på jakt efter andra stenar som kunde bli ansikten med lite hjälp. Snart hade vi en samling stenar i olika storlekar och former som hade bättrats på med tusch och eventuellt också lim för att ge kroppar åt vissa. Då uppstod diskussionen om vad man nu skulle göra med dessa modifierade stenar där grannpojken drev linjen att de kunde säljas till övriga sommarboende i vårt lilla område.

Diskussionen pågick ett tag och kunskap om planerna spreds till våra föräldrar, som tyckte att det vore omoraliskt att försöka sälja gråsten till sina grannar. Mina bröder och jag förbjöds alltså att delta i verksamheten och vi förstod i viss mån det moraliskt tvivelaktiga i verksamheten. Till skillnad från mina bröder följde dock jag med och tittade på när pojken och flickan gick runt i grannskapet med en liten fyrhjulig vagn lastad med stenar. Ett tiotal hus besöktes och tre eller fyra stenar såldes, för allt från 50 öre upp till några kronor styck. Det var snart dags för kvällsmat och därmed också dags att dela upp pengarna. Jag avböjde dock att ta emot något med tanke på mina föräldrars förbud. Grannpojken tyckte att jag borde ta pengarna och gömma dem någonstans, men jag såg inte detta som en realistisk möjlighet.

Så fort jag kom innanför dörren hemma började mina föräldrar förhöra mig om vad som hänt. De var påhejade av mina bröder som redan hade berättat att jag följt med på försäljningsexpeditionen. Jag förklarade allt men blev inte trodd när jag sa att jag inte tagit del av pengarna. Mamma letade igenom alla mina fickor och efter påpekande av min ena bror även fodret till jackan som han visste man kunde gömma saker i, men givetvis hittades inga pengar. Det var tal om att gå runt bland grannarna och ge tillbaka pengar från min spargris, men jag kan inte minnas att något sådant blev av. Jag började säkert gråta och den kvällens inkvisition blev ett starkt minne från min barndom, ett minne av att jag blev orättvist behandlad.

I vuxen ålder har jag läst Berättelsen om IKEA av Bertil Torekull, som bland annat behandlar Ingvar Kamprads uppväxt. Under hela sin barndom ägnade han sig åt försäljning av olika saker, pennor, klockor och andra småprylar. Han fick starkt stöd av sin familj i detta, de var hans största och pålitligaste kunder. I vuxen ålder hittar sedan Kamprad en kartong uppe på vinden fylld med skräp han sålt till sin familj men som aldrig använts. Prylarna hade helt enkelt köpts för att stödja honom, oavsett vad han ägnade sig åt. När jag läste detta kom jag att tänka på den lilla historien från min barndom med rakt motsatt innehåll och moralbudskap.

Jag försökte aldrig sälja något igen och har även i vuxen ålder svårt för försäljare. Jag skulle heller aldrig frivilligt söka något sådant jobb. Naturligtvis är minnet från min barndom bara ett tecken på en allmän inställning hos mina föräldrar som de säkert har överfört till oss barn. Det är inte så att händelsen i sig har haft så stor betydelse. Ingen av oss har arbetat som säljare. Faktum är att alla tre söner försökt bli civilingenjörer som pappa, men ingen av oss har lyckats. Antingen har vi fallit ifrån redan på utbildningsstadiet eller i karriären. Den äldsta brodern är hemmaman med avsomnade doktorandstudier, mellanbrodern är väktare och jag själv arbetar med telefonintervjuer, ett jobb jag skäms så mycket för att jag till mina föräldrar hellre säger att jag är arbetslös.