Utan tumregler

En man sitter för sig själv i tunnelbanan. Utan att ta notis om någon annan i vagnen utbrister han plötsligt:

- Sjutton korvar!

Sedan fortsätter han med stötvisa osammanhängande kommentarer:

- På marken.

- Det är jobbigt att man inte får något tack.

- Ja det värsta är ju målarfärg.

Vi känner alla igen situationen, även om orden varierar. Det handlar inte om en galning som man först kan tro utan det är en helt vanlig person som talar i sin mobiltelefon. Detta oundgängliga kommunikationsmedel syns dock inte till utan han använder handsfree eller någon liknande produkt för att förbättra simultanförmågan.

Det intressanta i sammanhanget är just hur lätt det är att tro att han är en av de tragiskt många mentalsjuka eller socialt helt missanpassade individer som rör sig i moderna städer. För femton år sedan hade han solklart varit en av dem, men i dagens värld är det nödvändigt att titta riktigt noga efter en sladd eller öronsnäcka som visar att han är normal. Inom några år kommer även den möjligheten att försvinna, teknikens utveckling gör att det räcker med ett örhänge, en falsk tand eller en liten mackapär i bröstfickan för att tala med någon på andra sidan jordklotet. Man kommer att bli tvungen att lyssna riktigt ordentligt på folk för att lista ut om det är galna eller inte.

För 100 år sedan när Sir Arthur Conan Doyle skrev sina böcker om Sherlock Holmes var det möjligt att veta nästan allt om en person genom en snabb blick. Kläderna, frisyren, skorna och några avlyssnade ord gav mycket starka indikationer hur en person var, uppväxt, social status, var man var från och mycket annat. Denna möjlighet var ett resultat av det tämligen rigida klassamhälle som existerade på den tiden, inte bara i Storbritannien utan i övriga världen likaså. Nuförtiden är det möjligt att köpa färdigslitna klädesplagg, svettlukt som man kan spraya på sig själv, falska märkeskläder, en ny look, en grupptillhörighet eller en hel identitet. Dagens poliser har en mycket svårare uppgift att hitta den skyldige än Sherlock Holmes, det räcker inte med god observationsförmåga.

Exemplen kan mångfaldigas. Dagens samhälle är rörligare och mer svårtolkat är någonsin tidigare och i morgon blir världens ytlager och tidigare generationers tumregler helt värdelösa. Det blir nödvändigt att faktisk lyssna på vad människor säger, att granska kontoutdrag, att syna polisregister, att analysera DNA och att grundligt söka igenom varje skrymsle i människors hem och hårddiskar för att bilda sig en korrekt uppfattning om hur de är som person. Det kommer inte att finnas några enkla tumregler, genvägar eller stereotyper utan allt om en person måste tolkas i ett ständigt skiftande och unikt sammanhang.

Augur

Häromdagen gick jag och en kvinna på ett seminarium om kvalitativa marknadsundersökningsmetoder på företaget Augur. Det var på hennes förslag och får väl anses vara en dejt av det mer udda slaget, men inte helt orimlig, eftersom vi båda har ett intresse för ämnet.

På detta seminarium nämndes och förklarades ordet augur, det vill säga ordet för spåman i romarriket. Eller rättare sagt, det augurer främst gjorde var att säga om en viss beslutad handling skulle bli framgångsrik eller inte. Det handlade således inte så mycket om allmänna spådomar utan mer om ett visst beslut hade gudarnas godkännande. Augur är ett fullkomligt lysande namn på ett marknadsundersökningsföretag, det är synd att inte bildningsnivån i Sverige är sådan att fler kan uppskatta symboliken. Någon föreslog då att ordet guru kom från detta (relativt okända) ord augur, de låter ju lite lika. Jag ville givetvis protestera och säga att guru säkert kommer från något indiskt språk som rimligtvis inte har någon som helst koppling till det latinska augur, men jag sa inget, det var inte läge för det.

Efter en väl händelserik natt kollade jag på nätet etymologin för augur och guru. Guru är ganska enkelt, det kommer från sanskrit där gu betyder mörker och ru står för ljus. Guru betyder således någon som förändrar tillståndet från mörker till ljus, som bringar klarhet.

Ordet augur har ett mer oklart ursprung. På romartiden trodde man att det var en kombination av orden avi och gero, vilket betyder att styra fåglarna. Augurer tittade ofta på fåglarnas rörelser i sitt värv. Nutida forskare tror snarare att augur härstammar från roten aug- med betydelsen att öka, berika. Personligen tror jag inte på någon av dessa förklaringar, jag tror mer på en koppling till det indoeuropeiska stamordet oku, som ger latinets oculus och franskans oeil, men, mera intressant i sammanhanget, auge i tyskan och svenskans öga. Min tanke är att augurens uppgift var att se svårtydda delar av verkligheten och således fungera som öga, därav namnet.

En liten parentes i sammanhanget är att romarna uttalade namnet och titeln Caesar som ”kaisar”, inte ”sesar” som vi felaktigt gör idag. Ursprunget till den tyska titeln Kaiser är därmed klarlagd. Kopplingen mellan tyska och latin är således inte så svag som man skulle kunna tro.

God stilist

Någon jag känner väl är mycket duktig på att skriva. Hon är en god stilist enligt en lärare och jag kan bara hålla med. Hon kan måla upp en bild av en händelse med ord och man känner nästan att man själv är där.

Det som slår mig när jag ser henne sitta vid datorn och skriva eller läsa vad andra skrivit är den njutning hon finner i att formulera egna eller ta del av andras texter. Det handlar oftast om att hon chattar med vänner, men kan också vara frågan om skolarbeten eller längre bloggar. Hon har starka känslomässiga band till det skrivna ordet och hennes minspel skiftar hastigt från leende när hon kommer på en bra formulering till spelad, njutningsfylld upprördhet när hon läser något provocerande och intensiv koncentration när hon stöter på komplicerade texter osv.

Jag har inte reflekterat över mina egna texter, hur de uppfattas av andra, men gissar att det jag skriver ofta är svårt att förstå eftersom jag hela tiden kämpar för att vara så kortfattad som möjligt. Antagligen måste det ibland läsas flera gånger för att verkligen förstås, då exakthet går före pedagogiska ansträngningar och publikfriande utsvävningar. Jag skulle gärna ha ett bredare formuleringsregister, men hindras främst av svårigheten att leva mig in i andras tankevärld.

Det tråkigaste är detta att jag egentligen kanske inte njuter av att skriva eller läsa, det är mera av en intellektuell övning för mig. Jag funderar nu på vad detta bör ha för implikationer för mig vad gäller både jobb och fritidsaktiviteter.

Ingvar Kamprad och jag

När jag var ett litet barn vistades jag och min familj på vårt landställe större delen av somrarna. Det var långa soliga dagar i sällskap med grannbarnen. Vi var tre pojkar, ena grannen hade fyra pojkar varav några nästan vuxna, och den andra grannen hade en dotter, den enda flickan i vårt umgänge.

En sommardag när jag var kanske sju år gammal hittade vi en sten som hade ett lite speciellt utseende, den hade formen av ett ansikte med mun och näsa. Det saknades ögon, vilket dock grannflickan fixade genom att rita dit några med en tuschpenna. Detta kändes lite som fusk för oss andra, det vill säga den yngste grannpojken samt jag och mina bröder. Vi accepterade så småningom de ditritade ögonen och begav oss ut på jakt efter andra stenar som kunde bli ansikten med lite hjälp. Snart hade vi en samling stenar i olika storlekar och former som hade bättrats på med tusch och eventuellt också lim för att ge kroppar åt vissa. Då uppstod diskussionen om vad man nu skulle göra med dessa modifierade stenar där grannpojken drev linjen att de kunde säljas till övriga sommarboende i vårt lilla område.

Diskussionen pågick ett tag och kunskap om planerna spreds till våra föräldrar, som tyckte att det vore omoraliskt att försöka sälja gråsten till sina grannar. Mina bröder och jag förbjöds alltså att delta i verksamheten och vi förstod i viss mån det moraliskt tvivelaktiga i verksamheten. Till skillnad från mina bröder följde dock jag med och tittade på när pojken och flickan gick runt i grannskapet med en liten fyrhjulig vagn lastad med stenar. Ett tiotal hus besöktes och tre eller fyra stenar såldes, för allt från 50 öre upp till några kronor styck. Det var snart dags för kvällsmat och därmed också dags att dela upp pengarna. Jag avböjde dock att ta emot något med tanke på mina föräldrars förbud. Grannpojken tyckte att jag borde ta pengarna och gömma dem någonstans, men jag såg inte detta som en realistisk möjlighet.

Så fort jag kom innanför dörren hemma började mina föräldrar förhöra mig om vad som hänt. De var påhejade av mina bröder som redan hade berättat att jag följt med på försäljningsexpeditionen. Jag förklarade allt men blev inte trodd när jag sa att jag inte tagit del av pengarna. Mamma letade igenom alla mina fickor och efter påpekande av min ena bror även fodret till jackan som han visste man kunde gömma saker i, men givetvis hittades inga pengar. Det var tal om att gå runt bland grannarna och ge tillbaka pengar från min spargris, men jag kan inte minnas att något sådant blev av. Jag började säkert gråta och den kvällens inkvisition blev ett starkt minne från min barndom, ett minne av att jag blev orättvist behandlad.

I vuxen ålder har jag läst Berättelsen om IKEA av Bertil Torekull, som bland annat behandlar Ingvar Kamprads uppväxt. Under hela sin barndom ägnade han sig åt försäljning av olika saker, pennor, klockor och andra småprylar. Han fick starkt stöd av sin familj i detta, de var hans största och pålitligaste kunder. I vuxen ålder hittar sedan Kamprad en kartong uppe på vinden fylld med skräp han sålt till sin familj men som aldrig använts. Prylarna hade helt enkelt köpts för att stödja honom, oavsett vad han ägnade sig åt. När jag läste detta kom jag att tänka på den lilla historien från min barndom med rakt motsatt innehåll och moralbudskap.

Jag försökte aldrig sälja något igen och har även i vuxen ålder svårt för försäljare. Jag skulle heller aldrig frivilligt söka något sådant jobb. Naturligtvis är minnet från min barndom bara ett tecken på en allmän inställning hos mina föräldrar som de säkert har överfört till oss barn. Det är inte så att händelsen i sig har haft så stor betydelse. Ingen av oss har arbetat som säljare. Faktum är att alla tre söner försökt bli civilingenjörer som pappa, men ingen av oss har lyckats. Antingen har vi fallit ifrån redan på utbildningsstadiet eller i karriären. Den äldsta brodern är hemmaman med avsomnade doktorandstudier, mellanbrodern är väktare och jag själv arbetar med telefonintervjuer, ett jobb jag skäms så mycket för att jag till mina föräldrar hellre säger att jag är arbetslös.