När jag var sjutton år fick jag ett sommarjobb som min pappa arrangerade åt mig. Vi var utlandssvenskar och mina föräldrar ville att jag skulle söka olika sommarjobb där vi då bodde, men jag bedömde det som lönlöst eftersom jag bara hade bott i landet mindre än ett år och dessutom knappt talade språket på grund av att jag gått i engelsktalande skola. Jag påpekade att min äldsta bror fått sommarjobb genom mammas eller pappas försorg ett antal somrar i rad och att även mellanbror fått hjälp en gång. Ställd inför detta rättviseargument föll min pappa till föga och genom sina kontakter fixade han mig ett sommarjobb på det stora svenska företag han jobbat för i Stockholm, även om han flera gånger påpekade hur svårt detta varit och att det var viktigt att jag skulle göra bra ifrån mig.

Jag skötte jobbet väl, kom inte för sent och var allmänt läraktig, men min pappas inställning präglade mig ganska kraftigt. Sedan dess har jag aldrig använt mig av mina kontakter för att skaffa jobb eller andra fördelar. Orsaken är att jag inte vill riskera sätta andra i en situation där de känner sig tvungna att säga ja till en begäran från mig trots att de egentligen inte vill. Hellre söker jag då jobb i företag där ingen känner mig och där det inte finns någon risk för missbruk av lojaliteter.

Det är svårt att säga hur detta har påverkat mig, men intrycket är ändå att resten av världen försöker utnyttja sina kontakter och nätverk medan jag sitter där som en idiot och gör allt så rätt jag kan, med resultat att jag nästan uteslutande haft skitjobb hela mitt vuxna liv.