Jag läser nyheter. Om Ericsson får en stororder läser jag. Jordbävning i Kina? Då vet jag både antal döda och hur starkt skalvet var på Richterskalan. Miljöbilstävlingen i Tyskland nyligen vanns av Microjoule, ett franskt bidrag. De som parkerar kortare tid än två timmar slipper numera avgifterna i Rågsveds centrum. Och så vidare.
Genom att läsa nyheter har jag en omfattande allmänutbildning och ett bra grepp om verkligheten. Det är mycket svårt att lura mig, jag genomskådar omedelbart alla första-aprilskämt, kan identifiera viktiga nyheter och se hur olika fakta passar in i det gigantiska mentala pussel som världens alla fakta bildar.
Samtidigt är alla nyheter ett problem för mig. En välmenande släkting gav mig nyligen en månads prenumeration på en dagstidning. Jag hann inte läsa hela tidningen varje dag eftersom jag dessutom måste läsa alla mina vanliga nyheter på nätet, men jag kunde inte heller slänga olästa tidningar. Resultatet blev att tidningar samlades på hög tills prenumerationen gick ut. Ett halvår senare var högen äntligen avklarad och jag har återgått till att ha internet som den stora informationskällan, vilket jag klarar av, men knappt.
Detta exempel med gratisprenumerationen visar att mitt förhållande till nyheter ligger precis på gränsen till vad som är hanterbart. Minsta lilla krig så blir det negativa resultat för mitt uppehälle och sociala liv. Men min nyhetsfixering leder redan utan extraordinära världshändelser till en mängd problem:
- Jag ägnar flera timmar varje dag att läsa nyheter samtidigt som mitt jobb är riktigt dåligt och jag inte söker många nya.
- Min kreativa sida förblir oförlöst och outvecklad, drunknad i hav av fakta och experttyckanden.
- Jag saknar i och för sig aldrig samtalsämnen, men de är aldrig intressanta. Däremot saknar jag sociala färdigheter och känsla för dramatik. Med andra ord är jag en irriterande, tråkig typ.
Jag vet att det finns de som ägnar lika mycket tid åt dokusåpor, relationsdramer, ”snaskiga” dokumentärer och kändisskvaller som jag ägnar åt seriösa nyheter. Det är politiskt korrekt att se ner på den typens tidsfördriv och att finna min mer seriösa nyhetskonsumtion acceptabel eller till och med uppbygglig. Men detta stämmer inte. Egentligen är det samma behov av verklighetsflykt som tillfredsställs.
Dokusåpor och andra kulturyttringar som handlar om relationer mellan människor är inte alls så skadliga som eller meningslösa som många förståsigpåare gör gällande. Sanningen är att människor är sociala djur och det är en svår konst att behärska alla detaljer i det ohyggligt komplicerade samspel som vi alla deltar i. Nutidens tekniska framsteg och ökande välstånd gör det än svårare att förstå och agera i vår gemensamma sociala verklighet. Då är inte faktaspäckade nyheter från all världens hörn till mycket hjälp, men däremot den intuitiva förståelse om hur människor fungerar som skvaller och personbaserade berättelser av olika slag ger.
Det kan vara intressant att jämföra dagens kändisskvaller med forna tiders myter om gudar och hjältar. Båda handlar egentligen om känslor: kärlek, åtrå, svartsjuka, ilska, avund och så vidare. I båda fallen används berättelsens extrema situationer vad gäller isolering, makt, välstånd, utseende och annat i pedagogiskt syfte så människor förstår sina mer vardagliga situationer. Därmed underlättas även kommunikation med andra genom att man kan använda myter eller skvaller som jämförelser och metaforer i sitt eget liv.
.jpg)