torsdag 1 oktober 2009

Förslag till förändringar i penningpolitiken

Sedan Sveriges riksbank blev självständig år 1993 och började tillämpa ett tydligt inflationsmål 1995 har penningpolitiken fungerat tillfredsställande och Sveriges ekonomi har utvecklats väl. Det finns dock två justeringar som skulle förbättra penningpolitiken och göra värdet på pengar ännu mer förutsägbart, vilket har tydliga fördelar.


Den första förändringen är att ändra inflationsmålet så att det är en procent i stället för två procent. De senaste 14 åren, då inflationsmålet på två procent ha tillämpats, har inflationen varit i snitt 1,17 %. Detta är ett avsevärt misslyckande för Riksbanken och tyder på att Riksbanken konsekvent överskattat den förväntade inflationen. Nu har dock marknaden anpassat sig och den förväntar sig inte en inflation på två procent längre, varken på kort eller på lång sikt. Att ändra inflationsmålet till 1 % eller 1,17 % är därmed en rimlig anpassning till verkligheten.


Den andra förändringen jag föreslår är att ge inflationsmålet ett minne. Om inflationen råkar bli högre eller lägre än exakt en procent ett visst år skall inflationsmålet för året därefter anpassas så att inflationen på lång sikt blir exakt en procent. Om inflationen första året blir 0,5 % skall inflationsmålet för nästa år sättas till 1,5 % så att genomsnittsinflationen blir exakt 1 %. Om inflationen andra året blir 3 % skall inflationsmålet för tredje året sättas till -0,5 % så att snittet för alla tre åren blir exakt 1 %, och så vidare. Det finns en liten risk att detta system får en egensvängning med kraftiga pendlingar i inflationen. Detta kan dock enkelt undvikas genom att anpassningen av inflationen sker över flera år i stället.


Att inflationsmålet har ett minne minskar osäkerheten om den allmänna prisutvecklingen och ökar därmed möjligheten att ha långsiktiga avtal om priser (inte minst löner). Långsiktiga avtal om priser har ett egenvärde för hushåll. En mer förutsägbar prisutveckling leder även till att både företag och hushåll ökar sina investeringar på bekostnad av konsumtion och utdelningar, vilket anses önskvärt. Informationskostnader för inflationen är i och för sig inte så stora och dessutom svåruppskattade, men med en exakt förutsägbar långsiktig inflation skulle även de minska. Användningen av finansiella derivatinstrument skulle sannolikt minska något eftersom de används för att reducera risker för marknadsaktörer.