Sedan Sveriges riksbank blev självständig år 1993 och började tillämpa ett tydligt inflationsmål 1995 har penningpolitiken fungerat tillfredsställande och Sveriges ekonomi har utvecklats väl. Det finns dock två justeringar som skulle förbättra penningpolitiken och göra värdet på pengar ännu mer förutsägbart, vilket har tydliga fördelar.
Den första förändringen är att ändra inflationsmålet så att det är en procent i stället för två procent. De senaste 14 åren, då inflationsmålet på två procent ha tillämpats, har inflationen varit i snitt 1,17 %. Detta är ett avsevärt misslyckande för Riksbanken och tyder på att Riksbanken konsekvent överskattat den förväntade inflationen. Nu har dock marknaden anpassat sig och den förväntar sig inte en inflation på två procent längre, varken på kort eller på lång sikt. Att ändra inflationsmålet till 1 % eller 1,17 % är därmed en rimlig anpassning till verkligheten.
Den andra förändringen jag föreslår är att ge inflationsmålet ett minne. Om inflationen råkar bli högre eller lägre än exakt en procent ett visst år skall inflationsmålet för året därefter anpassas så att inflationen på lång sikt blir exakt en procent. Om inflationen första året blir 0,5 % skall inflationsmålet för nästa år sättas till 1,5 % så att genomsnittsinflationen blir exakt 1 %. Om inflationen andra året blir 3 % skall inflationsmålet för tredje året sättas till -0,5 % så att snittet för alla tre åren blir exakt 1 %, och så vidare. Det finns en liten risk att detta system får en egensvängning med kraftiga pendlingar i inflationen. Detta kan dock enkelt undvikas genom att anpassningen av inflationen sker över flera år i stället.
Att inflationsmålet har ett minne minskar osäkerheten om den allmänna prisutvecklingen och ökar därmed möjligheten att ha långsiktiga avtal om priser (inte minst löner). Långsiktiga avtal om priser har ett egenvärde för hushåll. En mer förutsägbar prisutveckling leder även till att både företag och hushåll ökar sina investeringar på bekostnad av konsumtion och utdelningar, vilket anses önskvärt. Informationskostnader för inflationen är i och för sig inte så stora och dessutom svåruppskattade, men med en exakt förutsägbar långsiktig inflation skulle även de minska. Användningen av finansiella derivatinstrument skulle sannolikt minska något eftersom de används för att reducera risker för marknadsaktörer.
Jag läser nyheter. Om Ericsson får en stororder läser jag. Jordbävning i Kina? Då vet jag både antal döda och hur starkt skalvet var på Richterskalan. Miljöbilstävlingen i Tyskland nyligen vanns av Microjoule, ett franskt bidrag. De som parkerar kortare tid än två timmar slipper numera avgifterna i Rågsveds centrum. Och så vidare.
Genom att läsa nyheter har jag en omfattande allmänutbildning och ett bra grepp om verkligheten. Det är mycket svårt att lura mig, jag genomskådar omedelbart alla första-aprilskämt, kan identifiera viktiga nyheter och se hur olika fakta passar in i det gigantiska mentala pussel som världens alla fakta bildar.
Samtidigt är alla nyheter ett problem för mig. En välmenande släkting gav mig nyligen en månads prenumeration på en dagstidning. Jag hann inte läsa hela tidningen varje dag eftersom jag dessutom måste läsa alla mina vanliga nyheter på nätet, men jag kunde inte heller slänga olästa tidningar. Resultatet blev att tidningar samlades på hög tills prenumerationen gick ut. Ett halvår senare var högen äntligen avklarad och jag har återgått till att ha internet som den stora informationskällan, vilket jag klarar av, men knappt.
Detta exempel med gratisprenumerationen visar att mitt förhållande till nyheter ligger precis på gränsen till vad som är hanterbart. Minsta lilla krig så blir det negativa resultat för mitt uppehälle och sociala liv. Men min nyhetsfixering leder redan utan extraordinära världshändelser till en mängd problem:
Jag ägnar flera timmar varje dag att läsa nyheter samtidigt som mitt jobb är riktigt dåligt och jag inte söker många nya.
Min kreativa sida förblir oförlöst och outvecklad, drunknad i hav av fakta och experttyckanden.
Jag saknar i och för sig aldrig samtalsämnen, men de är aldrig intressanta. Däremot saknar jag sociala färdigheter och känsla för dramatik. Med andra ord är jag en irriterande, tråkig typ.
Jag vet att det finns de som ägnar lika mycket tid åt dokusåpor, relationsdramer, ”snaskiga” dokumentärer och kändisskvaller som jag ägnar åt seriösa nyheter. Det är politiskt korrekt att se ner på den typens tidsfördriv och att finna min mer seriösa nyhetskonsumtion acceptabel eller till och med uppbygglig. Men detta stämmer inte. Egentligen är det samma behov av verklighetsflykt som tillfredsställs.
Dokusåpor och andra kulturyttringar som handlar om relationer mellan människor är inte alls så skadliga som eller meningslösa som många förståsigpåare gör gällande. Sanningen är att människor är sociala djur och det är en svår konst att behärska alla detaljer i det ohyggligt komplicerade samspel som vi alla deltar i. Nutidens tekniska framsteg och ökande välstånd gör det än svårare att förstå och agera i vår gemensamma sociala verklighet. Då är inte faktaspäckade nyheter från all världens hörn till mycket hjälp, men däremot den intuitiva förståelse om hur människor fungerar som skvaller och personbaserade berättelser av olika slag ger.
Det kan vara intressant att jämföra dagens kändisskvaller med forna tiders myter om gudar och hjältar. Båda handlar egentligen om känslor: kärlek, åtrå, svartsjuka, ilska, avund och så vidare. I båda fallen används berättelsens extrema situationer vad gäller isolering, makt, välstånd, utseende och annat i pedagogiskt syfte så människor förstår sina mer vardagliga situationer. Därmed underlättas även kommunikation med andra genom att man kan använda myter eller skvaller som jämförelser och metaforer i sitt eget liv.
är ett slangord som betyder att man känner sig obekvämt varm om fötterna, oftast som en återkommande företeelse. Används lämpligast i formen Jag har kokfot.
Micael Dahlén är professor i marknadsföring på handelshögskolan i Stockholm och har skrivit en bok som heter Nextopia. Boken är till synes en sammanställning av ett antal blogginlägg som Dahlén författat och som behandlar den moderna världens utmaningar inom marknadsföring. Eftersom jag har läst en hel del texter av marknadsföringsteoretiker hade jag inte så höga förväntningar, men blev ändå besviken.
Den kanske värsta bristen i boken är avsaknaden av all analys hur förväntningar skapas eller uppstår. Detta trots att förväntningar spelar en sådan central roll i författarens resonemang. Dahlén nämner Apples produkt Iphone ett otal gånger och menar att deras marknadsföringsstrategi med mycket publicitet långt innan produkten över huvud taget började levereras bör anammas av flera. Men Apple är inte vilket företag som helst, de har tusentals anställda ingenjörer och en diger lista på lyckade innovationer. Att Apple släpper nyheten om en ny produkt skapar med dessa fakta i beaktande förväntningar. Om ett helt okänt bolag utan några utvecklingsresurser gick ut i media och sa att de höll på att ta fram en revolutionerande mobiltelefon så skulle det varken skapa intresse eller förhandsbeställningar.
Allt är inte dåligt med denna bok. Resultat av många intressanta undersökningar och fakta från ett antal olika forskningsfält presenteras på ett lättillgängligt sätt. Tyvärr feltolkas allt nästan undantagslöst på ett extremt tendentiöst sätt för att bekräfta författarens världsbild, trots att det ofta finns andra förklaringar som är mycket rimligare. Det finns ett tjogtal exempel, jag kan nämna ett på måfå. Dahlén hävdar att livscykeln för en produkt är mycket kortare i dagens värld och att flertalet köp sker redan innan en produkt börjar levereras. Problemet är att författaren använder ordet lansera fel. Ordets huvudsakliga betydelse har aldrig betytt ”börja leverera” utan snarare ”ge information om en produkt som snart börjar säljas.” Med detta språkbruk är produktlivscykeln intakt och synnerligen användbar, möjligtvis att hela cykeln är kortare för vissa produkter i dagens värld.
En irriterande brist i boken är det dåliga språket. Man får intrycket att mycket av texten ursprungligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska med bristande språkkänsla och faktiskt även med några direkt felaktiga översättningar, exempelvis det idiotiskt klingande "limiterad upplaga" i stället för det korrekta "begränsad upplaga." Svenskan utmärks alltså av bristande språkkänsla och felöversättningar från engelskan, men boken har också ett avsnitt som man inte brytt sig om att översätta från engelskan. När man läser den delen framgår varför inte hela boken är skriven på engelska, eftersom engelskan är fullt av pinsamma grammatiska fel. Om boken vore ett diskussionsinlägg i ett forum på nätet eller en blogg så skulle jag aldrig klaga, det är dålig kutym, men av en bok som kostar nästan 200 kronor är det rimligt att kräva professionell korrekturläsning.
Författaren introducerar ett antal nya ord, bland andra nextopia, som helst-samhälle, förväntis och överljudskonsumtion. Dessa ord är för mig tecken på kejsarens nya kläder, att boken saknar substans. Det är inget fel med att uppfinna nya ord om de faktiskt betyder något nytt eller förtydligar en språklig nyans. Nextopias nyord är inte av den arten, utan de föder bara oklarhet och är tecken på grumligt tänkande, historielöshet och bristande analys. Jag har inställningen att forskare skall avslöja vanföreställningar och svårtydda mönster i vår omvärld. Dahlén fungerar snarare som megafon för allsköns flumteorier och skadligt kortsiktiga världsuppfattningar i den sekt som dagens marknadsförare tillhör.
En viktig utgångspunkt i boken är Dahléns uppfattning att det inte går att upprätthålla monopol i dagens värld, att nya produkter omedelbart plockas isär av konkurrenter och kopieras. Det finns gott om belägg för att så inte är fallet. Schumpeters teori att företag strävar efter monopolvinster och att detta driver utvecklingen i samhället gäller idag minst lika mycket som för flera generationer sedan när den först formulerades.
Överlag saknar Nextopia historiskt perspektiv och konjunkturförståelse. Författaren hävdar att förväntningar spelar mer roll i dagens konsumtion än tidigare, men redan de gamla grekerna hade förväntningar som formade en stor del av deras värld. De planterade säd, gick ut i krig, uppfostrade barn och så vidare, allt med sikte på framtiden. Boken fungerar därmed lite som ett tidsdokument: så här idiotiskt och kortsiktigt tänkte folk i högkonjunkturens sista skälvande dagar.
En positiv sak med boken kopplad till just konjunkturförlopp är det perspektiv på ränta som Dahlén presenterar. Han beskriver framtidens ränta som en intressekvot (vilket rent språkligt fungerar bättre på engelska). Det är bra och ambitiöst att försöka tolka ränta psykologiskt eftersom den är en sådan viktig faktor i vår ekonomi. Jag ser dock snarare ränta som ett tecken på hur långsiktigt ett samhälle är, men mer om det en annan gång.
Jag har inte läst något annat av författaren. Den begränsade information som boken ger leder dock till drastiska slutsatser. Det är helt orimligt att Micael Dahlén, en person som till synes saknar all förmåga till kritiskt tänkande skall undervisa studenter, förutom möjligtvis elever på mellanstadiet. Likaså är det otillfredsställande att en så tendentiös och analytiskt efterbliven person skall forska på statens bekostnad. Det enda vettiga är att Dahlén får sparken som professor och jag tror faktiskt att det skulle gynna alla inblandade:
Dahlén får kultstatus och kan sälja ännu fler böcker och få ännu bättre betalt som föreläsare.
Utbildningsvärlden får långt i framtiden, när de sitter på ålderdomshemmet, bekräftelse på att det var rätt att sparka honom.
Studenterna slipper hans skadliga inflytande.
Idioter i näringslivet sitter och lyssnar på Dahléns föreläsningar i stället för att störa de smarta företagsledarna (med vett att hålla sig borta) som ägnar sig åt viktiga saker, vilket är till nytta för både företag och samhälle i stort.
Sammanfattningsvis är detta en beklämmande dålig bok, ytlig, tendentiös, perspektivlös och slarvigt skriven. Författaren gör en stor sak av att det är ointressant vad man gjort hitintills, det viktiga är vad man gör härnäst. Men den verkliga världen fungerar annorlunda, Dahlén hade en chans och han brände den, jag kommer inte att läsa något ytterligare av honom.
En man sitter för sig själv i tunnelbanan. Utan att ta notis om någon annan i vagnen utbrister han plötsligt:
-Sjutton korvar!
Sedan fortsätter han med stötvisa osammanhängande kommentarer:
-På marken.
-Det är jobbigt att man inte får något tack.
-Ja det värsta är ju målarfärg.
Vi känner alla igen situationen, även om orden varierar. Det handlar inte om en galning som man först kan tro utan det är en helt vanlig person som talar i sin mobiltelefon. Detta oundgängliga kommunikationsmedel syns dock inte till utan han använder handsfree eller någon liknande produkt för att förbättra simultanförmågan.
Det intressanta i sammanhanget är just hur lätt det är att tro att han är en av de tragiskt många mentalsjuka eller socialt helt missanpassade individer som rör sig i moderna städer. För femton år sedan hade han solklart varit en av dem, men i dagens värld är det nödvändigt att titta riktigt noga efter en sladd eller öronsnäcka som visar att han är normal. Inom några år kommer även den möjligheten att försvinna, teknikens utveckling gör att det räcker med ett örhänge, en falsk tand eller en liten mackapär i bröstfickan för att tala med någon på andra sidan jordklotet. Man kommer att bli tvungen att lyssna riktigt ordentligt på folk för att lista ut om det är galna eller inte.
För 100 år sedan när Sir Arthur Conan Doyle skrev sina böcker om Sherlock Holmes var det möjligt att veta nästan allt om en person genom en snabb blick. Kläderna, frisyren, skorna och några avlyssnade ord gav mycket starka indikationer hur en person var, uppväxt, social status, var man var från och mycket annat. Denna möjlighet var ett resultat av det tämligen rigida klassamhälle som existerade på den tiden, inte bara i Storbritannien utan i övriga världen likaså. Nuförtiden är det möjligt att köpa färdigslitna klädesplagg, svettlukt som man kan spraya på sig själv, falska märkeskläder, en ny look, en grupptillhörighet eller en hel identitet. Dagens poliser har en mycket svårare uppgift att hitta den skyldige än Sherlock Holmes, det räcker inte med god observationsförmåga.
Exemplen kan mångfaldigas. Dagens samhälle är rörligare och mer svårtolkat är någonsin tidigare och i morgon blir världens ytlager och tidigare generationers tumregler helt värdelösa. Det blir nödvändigt att faktisk lyssna på vad människor säger, att granska kontoutdrag, att syna polisregister, att analysera DNA och att grundligt söka igenom varje skrymsle i människors hem och hårddiskar för att bilda sig en korrekt uppfattning om hur de är som person. Det kommer inte att finnas några enkla tumregler, genvägar eller stereotyper utan allt om en person måste tolkas i ett ständigt skiftande och unikt sammanhang.
Häromdagen gick jag och en kvinna på ett seminarium om kvalitativa marknadsundersökningsmetoder på företaget Augur. Det var på hennes förslag och får väl anses vara en dejt av det mer udda slaget, men inte helt orimlig, eftersom vi båda har ett intresse för ämnet.
På detta seminarium nämndes och förklarades ordet augur, det vill säga ordet för spåman i romarriket. Eller rättare sagt, det augurer främst gjorde var att säga om en viss beslutad handling skulle bli framgångsrik eller inte. Det handlade således inte så mycket om allmänna spådomar utan mer om ett visst beslut hade gudarnas godkännande. Augur är ett fullkomligt lysande namn på ett marknadsundersökningsföretag, det är synd att inte bildningsnivån i Sverige är sådan att fler kan uppskatta symboliken. Någon föreslog då att ordet guru kom från detta (relativt okända) ord augur, de låter ju lite lika. Jag ville givetvis protestera och säga att guru säkert kommer från något indiskt språk som rimligtvis inte har någon som helst koppling till det latinska augur, men jag sa inget, det var inte läge för det.
Efter en väl händelserik natt kollade jag på nätet etymologin för augur och guru. Guru är ganska enkelt, det kommer från sanskrit där gu betyder mörker och ru står för ljus. Guru betyder således någon som förändrar tillståndet från mörker till ljus, som bringar klarhet.
Ordet augur har ett mer oklart ursprung. På romartiden trodde man att det var en kombination av orden avi och gero, vilket betyder att styra fåglarna. Augurer tittade ofta på fåglarnas rörelser i sitt värv. Nutida forskare tror snarare att augur härstammar från roten aug- med betydelsen att öka, berika. Personligen tror jag inte på någon av dessa förklaringar, jag tror mer på en koppling till det indoeuropeiska stamordet oku, som ger latinets oculus och franskans oeil, men, mera intressant i sammanhanget, auge i tyskan och svenskans öga. Min tanke är att augurens uppgift var att se svårtydda delar av verkligheten och således fungera som öga, därav namnet.
En liten parentes i sammanhanget är att romarna uttalade namnet och titeln Caesar som ”kaisar”, inte ”sesar” som vi felaktigt gör idag. Ursprunget till den tyska titeln Kaiser är därmed klarlagd. Kopplingen mellan tyska och latin är således inte så svag som man skulle kunna tro.
Någon jag känner väl är mycket duktig på att skriva. Hon är en god stilist enligt en lärare och jag kan bara hålla med. Hon kan måla upp en bild av en händelse med ord och man känner nästan att man själv är där.
Det som slår mig när jag ser henne sitta vid datorn och skriva eller läsa vad andra skrivit är den njutning hon finner i att formulera egna eller ta del av andras texter. Det handlar oftast om att hon chattar med vänner, men kan också vara frågan om skolarbeten eller längre bloggar. Hon har starka känslomässiga band till det skrivna ordet och hennes minspel skiftar hastigt från leende när hon kommer på en bra formulering till spelad, njutningsfylld upprördhet när hon läser något provocerande och intensiv koncentration när hon stöter på komplicerade texter osv.
Jag har inte reflekterat över mina egna texter, hur de uppfattas av andra, men gissar att det jag skriver ofta är svårt att förstå eftersom jag hela tiden kämpar för att vara så kortfattad som möjligt. Antagligen måste det ibland läsas flera gånger för att verkligen förstås, då exakthet går före pedagogiska ansträngningar och publikfriande utsvävningar. Jag skulle gärna ha ett bredare formuleringsregister, men hindras främst av svårigheten att leva mig in i andras tankevärld.
Det tråkigaste är detta att jag egentligen kanske inte njuter av att skriva eller läsa, det är mera av en intellektuell övning för mig. Jag funderar nu på vad detta bör ha för implikationer för mig vad gäller både jobb och fritidsaktiviteter.
Jagar skuggor ur det förflutna, gömda former i samtiden och dunkla konturer av framtiden.
Jag ids inte översätta utan har även en engelskspåkig blogg: The Shadow Stalker
.jpg)